lördag 21 juni 2014

Kapitel 1 Dag 1-2

När jag anländer till Bridgeport är det sent på morgonen. Klockan är åtta och solen bränner. Jag springer allt vad jag orkar för att inte bränna mig och stannar vid alla skuggor. Tillslut ser jag en tunnelbana och springer ner. Jag tittar på en tabell över tågen. Bredvid hänger en karta över stan och jag kollar närmsta station till min lägenhet. Som tur är har jag en station precis bredvid huset. Min mentor hjälpte mig att betala lägenheten, annars hade jag inte haft råd. Tåget kommer inte förrän om 30 minuter, så jag sätter mig ner på en bänk och vilar.

När jag kliver in i min lägenhet luktar det konstig. Det luktar inte hemma. Antagligen för att det har bott någon jag inte känner där innan. Jag hittade ingen billig kista och jag tyckte inte att det var lönt att köpa en vanlig säng om jag ändå bara ska göra mig av med den sen. Dessutom så är soffan lika obekväm som en säng. Jag dunsade utmatad ner i soffan och somnade till och vaknade efter en liten stund. Dödstrött famlade jag på mig pjamas och gick och lade mig igen. Sedan sov jag till klockan sju.

På kvällen när jag vaknade klädde jag på mig lite extra finkläder och borstade tänderna. Jag började bli törstig, och skulle jag dricka från en sim vill jag i alla fall inte ge hen blodförgiftning.

Jag fick anstränga mig för att gå i normal simtakt så att ingen skulle misstänka mig till nattklubben. Väl framme tog jag hissen upp och när jag klev ur så såg jag en dörrvakt stå utanför ingången. "Fan, fan, fan" svor jag tyst för mig själv. Jag var så koncentrerad av att komma på ett sätt att komma in att jag inte märkte att hissdörrarna började stängas. Desperat slängde jag mig fram och blockerade dörrarna från att stängas. Jag klämdes mellan dörrarna som inte direkt fattade att dem skulle öppna sig igen. Jag snubblade ut och om jag hade kunnat så hade jag rodnat.

Bestämt gick jag fram till vakten och frågade om jag fick komma in. Han skakade på huvudet. Jag tittade honom i ögonen, riktigt intensivt och sade, mycket hårdare: "Släpp in mig...". Trots att jag pratade tyst fick den hårda rösten jag använt det hela att låta väldigt farligt och hotfullt. Vakten skakade envist på huvudet. Jag ska in där, med eller utan våld! tänkte jag för mig själv. Innan vakten ens hann reagera slog jag till honom hårt i ansiktet. Mina vampyrkrafter och natten hade förstärk slaget och gjort det lika stark som om en väldigt vältränad man slagit till honom. Vakten tog ett steg bakåt. Han hade ett rött märke över kinden som troligen skulle bli en blåtira. Han gick långsamt till dörren och öppnade upp banden. "Välkommen in" sade han grimatiserande. Jag log triumferat för mig själv och gick fram till en medelåldersman.

 Törsten brände i halsen av allt folk. Väldigt enkelt, precis som jag lärt mig, lyckades jag förföra honom in i ett folktomt hörn och beställde en drink åt honom. Egentligen har jag inte råd, men törsten håller på att göra mig galen. Han dricker snabbt upp och beställer flera glas till. När han är riktigt berusad tar jag hans hand och låtsas betrakta hans armband. Blixtsnabbt för jag hans handled till munnen och biter. Smaken av blod sprider sig i munnen och mannen stönar av blandningen smärta och välbehag.

Kort därefter stänger baren och jag blir tvungen att gå. Klockan är bara fyra, så jag går till det lokala gymmet. Länge tränar jag och känner kroppen pumpas full med kraft från att använda musklerna och kraft från månen. Helt plötsligt försvinner känslan och jag blir utmattad. Förtvivlad springer jag fram till fönstret och ser solen gå upp över horisonten. Det är mitt i sommarn, så det är ingen svag sol. Förtvivlad går jag in på badrummen och duschar.


Jag går igenom alla mina alternativ. Sova på gymmet, definitivt inte! Vara vaken hela dagen och träna som om jag vore en helt vanlig sim, nej, för trött. Mitt enda alternativ är att springa till närmsta tunnelbanna. Jag tittar ut genom fönstret och letar efter närmsta tunnelbana. Den närmsta jag kan se ligger rakt över gatan, ganska nära. Stressad springer jag ut ur duschen och tar på mig igen. Snabbt springer jag ner och stannar i dörren. Jag tar sats och springer allt vad jag orkar till tunnelbanan. Väl inne i skuggan ser jag att tåget går om en halv minut och springer på tågen. Vagnen är nästan tom och färden hem går bra. Sedan springer jag igen allt vad jag kan över gatan till min lägenhet. Väl uppe slänger jag mig utmattad i soffan med gymkläder på och somnar direkt.

Prolog

Mitt namn är Elisabeth Woalin. För ett par år sedan blev jag förvandlad till en vampyr. Jag minns inte hur eller var, bara smärtan. Min mentor har berättat att jag var hemlös och bodde på gatan, och att det skedde på natten räknade jag ut eftersom vampyrer inte tål sol. Jag minns lite av mitt liv som människa och min mentor, som förvandlade mig och lärde upp mig, bad mig att skriva ner allt jag kunde minnas för att en dag kanske jag inte minns någonting av mitt människoliv och då kommer jag att vara tacksam att jag skrev den. Även om jag inte minns allt så skrev jag ner allt jag kunde minnas.

Elisabeth Woalin växte upp i Sunset Valley i en adoptiv familj. Hon såg ut ungefär som dem i staden och ingen märkte att hon var adopterad. Redan i skolan var hon väldigt klipsk, snabbtänkt, modig och struntade i vad andra tyckte, älskade gymnastik och allt som innebar att man skulle röra sig, pratade lätt med vem som helst, utan minsta blyghet och hade lite svårt att binda sig vid någonting. Hon tyckte inte om att ha samma kläder, ha likadant inrett eller ha något likadant överhuvudtaget. Hela hennes skolgång gick bra trots att hon var mobbad. Direkt efter examen flyttade hon hemifrån. Elisabeth flyttade ofta till olika hus och därför blev hennes plånbok mindre och mindre. Tillslut hade hon inte råd att bo kvar i sitt hus, och inte råd med ett nytt mindre ens. Hon fick flytta ut på gatan. Vid det laget var hon 22-23 år. En natt blev hon förvandlad till vampyr. Ny har hon blivit tränad i ett år och sedan bott hos sin mentor i ett till. Elisabeth är redo att ge sig ut i världen!


”Bra, men minns du INGET mer?” sa min mentor lika känslotomt som vanligt. Jag förstår honom. Hennes mentor lät henne aldrig skriva något om sitt mänskliga liv och nu minns hon ingenting av sitt liv som människa. Därför är viktigt för henne att jag skriver ner allt för att inte glömma. ”Ja, det var allt” svarar jag artigt. Att jag ska flytta ifrån min mentor är sjukt, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Nej inte nu! Inte framför henne! Säger jag åt min själv. Natalie vänder sig mot mig. Hon sträcker ut armarna mot mig och omfamnar mig lite för hårt. ”Sköt om dig nu! Och var noga med att inte avslöja dig, gå inte ut i solen och förvandla ingen förrän du är redo!” säger hon med tårar i ögonen. Jag kramar henne tillbaka och en envis tår rullar ner för min kind. Jag stryker bort den med fingrarna medans vi kramas och hoppas att hon inte märker något. ”Jadå.” säger jag lite slappt och släpper henne. Jag tar mina väskor och går ut genom dörren. ”Hej då!” ropar jag, men det låter inte som jag och rösten skär sig. Jag hör min mentor ropa hejdå och smäller igen ytterdörren. 
Utanför väntar taxin och chauffören ser otålig ut. Antagligen har han väntat läääänge. Dörren är trög men jag märker det knappt. Antagligen hade jag haft mer problem om jag varit människa. Jag sätter mig i bilen och lägger mina väskor i sätet bredvid.  Jag tänker bara på Bridgeport, staden dit jag ska, och allt går som en dimma. Hoppa ur taxin, checka in bagage, säkerhetskontroll pass, allt är som en dimma och innan jag vet ordet av det stiger jag av planet i Bridgeport!